Strålkastarna på den lilla bilen letade sig fram längs med den plogade vägen. Jenny försökte vara lätt på gasfoten, men de ovädersmoln som hon hade anat vid horisonten när hon lämnade Margits hus oroade henne. Himlen hade känts tung, färdig att falla ner över dem när de hade stått ute vid hemtjänstens bil och sett upp mot stjärnorna.
”Min farfar sa alltid att Vintergatan var en dansande drake och att stjärnorna var hans glittrande fjäll” Margit hade fått något drömmande i sin blick, som om hon såg in i sedan länge flydda tider. En kall och lite småbusig vind hade fått tag i en av hennes vita hårslingor, som stack fram under hennes hemstickade mössa, med renmotiv, och lekte glatt med den.