Julnovell – Och snön som faller

Adventsstjärnan i metall hänger i fönstret och får ljuset i rummet att bli mjukt och varmt. Mönstret reflekteras längs väggarna. Utanför fönstret singlar stora, vita snöflingor ner likt en idyllisk decembernatt. Lägenhetsfönstren på andra sidan gatan pryds ömsom av stakar, ömsom av stjärnor. Himlen är nattblå och klar, bortom den lyser de riktiga stjärnorna som en dröm. De senaste dagarnas snöfall har lagt gatan i ide. Förutom gatlyktorna inga andra ljus än adventsprydnaderna och gatan är sömnig, så här inpå småtimmarna. Jag sitter uppkrupen på fönsterbrädet av marmor i vardagsrummet, vid det enda fönstret med en så bred fönsterbräda, och blickar ut över den sovande gatan. Bredvid mig har jag min stora tekopp och en assiett med två lussebullar. Sömnlösheten berör mig inte en sådan här vacker natt. Det är som att tiden står stilla i allt det lugna. Allting är täckt av ett tjockt, fluffigt lager av snö. Det liknar moln, som man vill hoppa på. Verkligheten känns bedövad av snön, ombonad och mjuk, som om alla hemskheter inte är lika hemska, nu när snön ligger likt bäddad bomull över världen.

Omslag-4_5