Julnovell – Julens ande

Lille Tom vaknade tidigt en söndagsmorgon inte helt lik andra söndagsmornar för just denna dag var julaftonsdag och han hoppade ur sängen så häftigt att han så när dragit ner sänglampan samt en samling stenar han bestämt sig för var rymdägg som snart skulle kläckas och ge liv åt små varelser som han skulle mata med lera och löv.
Innan han sprang nedför trappen som ledde till det vardagsrum där hans familj firat julafton ända sedan innan han föddes så tog han ett fast tag om Nalles tass och gick med honom sida vid sida mot vardagsrummet. Nalle visste inte vilken dag det var eller varför Tom var så uppspelt men han var glad för sin ägares skull som vilken nalle som helst skulle vara och brydde sig inte märkbart om vilken dag det var.

Omslag-4_5

Julnovell – Och snön som faller

Adventsstjärnan i metall hänger i fönstret och får ljuset i rummet att bli mjukt och varmt. Mönstret reflekteras längs väggarna. Utanför fönstret singlar stora, vita snöflingor ner likt en idyllisk decembernatt. Lägenhetsfönstren på andra sidan gatan pryds ömsom av stakar, ömsom av stjärnor. Himlen är nattblå och klar, bortom den lyser de riktiga stjärnorna som en dröm. De senaste dagarnas snöfall har lagt gatan i ide. Förutom gatlyktorna inga andra ljus än adventsprydnaderna och gatan är sömnig, så här inpå småtimmarna. Jag sitter uppkrupen på fönsterbrädet av marmor i vardagsrummet, vid det enda fönstret med en så bred fönsterbräda, och blickar ut över den sovande gatan. Bredvid mig har jag min stora tekopp och en assiett med två lussebullar. Sömnlösheten berör mig inte en sådan här vacker natt. Det är som att tiden står stilla i allt det lugna. Allting är täckt av ett tjockt, fluffigt lager av snö. Det liknar moln, som man vill hoppa på. Verkligheten känns bedövad av snön, ombonad och mjuk, som om alla hemskheter inte är lika hemska, nu när snön ligger likt bäddad bomull över världen.

Omslag-4_5

Julnovell – Snöängeln

Kvällen före julafton är en tid av förväntan, gemenskap och glädje. Detta är berättelsen om två familjer med helt olika förutsättningar. Barnen i de båda familjerna får av en tillfällighet se en perfekt avtecknad snöängel när de tittar ut från sina fönster vid läggdags. Det märkliga med snöängeln är att det leder inte några spår ifrån platsen och trots det ymniga snöandet försvinner inte avtrycket trots att snön faller tätt och intensivt över den …

Omslag-4_5

Julnovell – Den finaste granen

Jag hittar den bara några steg från skogskanten där den stora ängen tar vid. Den perfekta julgranen. Ett mycket vackert träd med den idealiska formen man annars bara ser på tecknade bilder. Tät, välvuxen, med mörkgröna, tjocka barr och ett enda väldefinierat toppskott som pekar rakt upp mot himmelens höjd som ett finger. Som gjort för en guldstjärna. Eller spira. Jag traskar runt granen i den smältande blötsnön och ingenstans finns den där skavanken som alla lagom ”fina” granar haft under föregående jular, en ojämnhet som måste vändas mot väggen eller döljas under högar av glitter.
Det är nästan synd att hugga ner den. Jag skulle hellre ha velat ta ett bra foto på den. Om det bara snöat lite mer eller varit någon grad kallare. Pudrad med vitt hade den varit ännu mer – majestätisk. Redan nu i det här slaskvädret är den magnifik. Men släktingarna förväntar sig en riktig gran i huset. Inte en bild på en, hur fin den än är och jag har en yxa i handen, ingen kamera.

Du hittar den hos din närmaste e-bokhandlare eller hos ditt bibliotek.

Omslag-4_5

Julnovell – Kvinnan i den grå kappan

Snöstormen kastar mig in i det lilla caféet mittemot Gamla stans tunnelbanestation. Genast blir jag varse hur hemtrevligt det är; fårfällar över stolarna, en julgran inklämd i hörnet, värmeljus överallt och en kamin i ena hörnet. Värmen omfamnar mig och gör så att snön på min kappa smälter och bildar ett spår efter mig när jag går fram till disken.
”En cappuccino tack.” ”Ta med?”
Jag ser ut genom fönstret som täcker större delen av väggen mot vägen. Snöflingor rör sig i sådan hastighet att det är omöjligt att se tunnelbanestationen på andra sidan vägen.
”Jag sitter här”, säger jag och ser mig om efter en plats. Tjejen tar fram en av de större muggarna jag sett och ställer den under kaffemaskinen. Det ryker från muggen när hon ställer den på disken framför mig, så tar hon en bulle som inte är större än en mandarin och ställer bredvid.
”Jag beställde inte den?” säger jag. Hon ser på mig och ler.
”Den bjuder vi på, smakar fantastiskt ihop med en cappuccino.

Om-slag-4_5

Julnovell – Dejting i juletid

Ellen fingrade på musen. Skulle hon? Nej! Jo! Nej!
Tänk att det ska vara så svårt. Äh, vad spelar det för roll, jag gör det. För sista gången.
Hon satte markören på ”skicka” innan hon hann ångra sig. Klick. Så var det gjort. Det kändes som om hon var klar med det här. Nätdejting. Så många underliga figurer hon träffat under det halvår hon varit ute i sajberrymden och sökt kontakt med det motsatta könet. Det här var de två sista meddelandena hon skickade, sen fick det vara nog.
Går det verkligen inte att träffa en karl i verkliga livet nu för tiden?
Hon gäspade och såg på klockan.
Nej, nu struntar jag i det här. God natt världen.
Ellen stängde av datorn och gick för att borsta tänderna.

Omslag-4_5

Julnoveller – Årsdagen – Hårtvätten

Här får du två noveller. Årsdagen och Hårtvätten. Båda skrivna av Solveig Olsson-Hultgren.

Årsdagen:

Gravstenen vilade grå och slät i det vissna vintergräset. Det var en natursten, orgelbunden till formen, mjukt rundad utan några skarpa kanter. Precis en sådan som hon önskat sig. Hon som låg därnere.
En gång, för länge sedan, hade de pratat om hur de ville ha det den dag de inte längre fanns. Berättat för varandra om sina önskemål – allt från musiken i kyrkan till hur gravstenen skulle se ut och vilka blommor som skulle växa på graven.

Novellen har cirka 2 000 ord

Omslag-4_6
Hårtvätten:
Klockan på väggen påminner om mannen om den som fanns i simhallen. Eller den som fortfarande finns för även om det är en annan tid och en annan värld han lever i nu, får han väl anta att simhallen och klockan ännu finns kvar.
Den hade i alla fall likadana visare, sådana som stod stilla ett tag och sedan darrade till och flyttade på sig. Det hade alltid varit så skönt när han kommit till slutet av den där halvtimmen som det tog att simma 1000 meter i bassängen, och tiden plötsligt tagit ett skutt framåt.

Novellen har cirka 3 000 ord.

Julnovell – Tomten finns visst, Mamma

Åh, det snöade! När Linnea hissade upp rullgardinen med en smäll på morgonen var världen där ute förvandlad till ett vitt och vackert sagolandskap. Husen, träden, marken, allt var inbäddat i tjocka, ulliga snötäcken. Och stora, gnistrande snöstjärnor föll och föll i gryningsljuset.
Linnea fick bråttom att springa till sin mammas sovrum.
– Vakna, mamma! Det snöar, det snöar!
Anna satte sig yrvaket upp i sängen, tände lampan och såg sin lilla dotter hoppa omkring på golvet med blossande kinder och rufsigt hår. Gladare än på länge. Ja, det var då för väl, tänkte hon. Det var åtminstone något att glädjas åt, att det snöade.
Det var en vecka kvar till jul och hon hade fortfarande inte en aning om hur hon skulle få ihop tillräckligt med pengar för att kunna ordna en riktigt fin jul för Linnea. Skulle hon få råd att köpa en endaste julkapp?

Omslag-4_6

Julnovell – Tomtens Jul

Nu är snart den förbannade Julen här igen och jag skall iväg till en del julfiranden som vanligt.
Ut skall man med renarna och släden i ur och skur för nån snö är det knappast i sikte. Ner i de förbannade trånga, sotiga skorstenarna som jag knappt kommer igenom efter alla kakor jag ätit under året. Trollmor är en hejare på att baka och jag bara stoppar i mig av allt gott.
Jag tänker tillbaka på förra julen och alla barnen med ögon som tindrade ikapp med granens ljus, fulla av förväntan om en trivsam jul. Ja om det bara var dom skulle jag inte klaga, men alla vuxna som stönar och stånkar över allt jobb som varit innan jul och allt annat som vuxna kan åstadkomma en julafton.

Omslag-4_5

Julnovell – Vinterväg

Strålkastarna på den lilla bilen letade sig fram längs med den plogade vägen. Jenny försökte vara lätt på gasfoten, men de ovädersmoln som hon hade anat vid horisonten när hon lämnade Margits hus oroade henne. Himlen hade känts tung, färdig att falla ner över dem när de hade stått ute vid hemtjänstens bil och sett upp mot stjärnorna.
”Min farfar sa alltid att Vintergatan var en dansande drake och att stjärnorna var hans glittrande fjäll” Margit hade fått något drömmande i sin blick, som om hon såg in i sedan länge flydda tider. En kall och lite småbusig vind hade fått tag i en av hennes vita hårslingor, som stack fram under hennes hemstickade mössa, med renmotiv, och lekte glatt med den.

Omslag-4_5